Min förlossnings berättelse
(Agnes 1 dag gammal)
Detta är något jag tänker på ofta och ibland blir väldigt rörd över. Det är de absolut fräckaste och bästa jag gjort/upplevt.
Redan i vecka 29 (tror jag) blev jag sjukskriven pga foglossning. Fy fan vad ont jag hade och jobbigast var det på nätterna. Tiden gick och det blev tyngre och mer ont fick jag. Jag kommer ihåg när jag var i v37 att jag tänkte "- Nu ska ungen ut, jag spricker av nyfikenhet."
Jag kunde inte gå så långt, sitta eller ligga så länge för det gjorde så ont i ryggen. Jag sa till Tobias att vi skulle ut och gå om kvällarna, i hopp om att starta förlossningen. Jag tror inte man kan göra de, barnet betsämmer när hon/han känner sig redo för att möta världen.
När vi var ute och gick så gick vi runt kvarteret, de var jobbigt nog för mig och det tog sin tid. När jag märkte att inte de hjälpte skulle jag prova att gå upp och ner från Kärnan trapporna..
Vad tänkte jag med där, jag orkade gå upp halvägs sen ville jag att Tobias skulle bära mig. Inte bara att det var jobbigt, jag fick även sota för dessa promenader i några dagar efter då jag fick så ont i min rygg.
Tillslut gav jag upp och sket i att promenera och alla andra skröner om hur man kunde starta en förlossning.
Jag kommer ihåg att Tobias sa till mig innan vi gick och lade oss på torsdagkväll (v39) att han trodde vi skulle få vår bebis dagenefter. Jag kommer ihåg jag blev superglad inombords men skulle vara lite sådär töntig och säga emot för jag ville inte ha förhoppningar och sedan kanske bli besviken.
Saken är den att alltid när Tobias säger något så stämmer det nästan ALLTID.
Mycket riktigt, jag sov jättedåligt den natten, vaknade några gånger och hade ont i magen, vilket jag gjort någon natt innan också då blev jag jätteglad och trodde det var dax men ikke.
Jag somnade om och vaknade efter ett tag att det kändes konstigt, jag gick upp och gick ett varv i lägenheten i hopp om att det skulle hända något medans jag hörde Tobias snarkade, jag kan väl inte påstå att jag var lätt på foten i slutet att jag kunde smyga, nej istället kunde jag trilla framlänges och bara vara allmänt klumpig.
Åter tillbaka till mina "sammandragningar", jag gick på toaletten och så blödde jag lite, en slämklump kom ut. Opps, jag hade fått höra att slämproppen släpper men det kan den göra några veckor innan förlossningen så jag vågade inte jubbla ännu. Jag hämtade täcket och lade mig på soffan, där jag somnade om.
Jag vaknade till och hörde ett knäpp ljud inifrån, jättekonstigt jag vet. Men lite som när man håller inne en fis:) Det vet jag min mamma sa till mig, när vattnet går kan du höra ett knäppande ljud.
Jag tänkte inte så mycket just då, från när jag känner att det är påväg att rinna, precis som när man får sin mens första dagen. Jag ställer mig upp och plosch säger det bara, där står jag med händerna emellan benen och försöker "fånga" de samtidigt som jag bara asgaravar och skakar på samma gång.
Jag försöker smyga ut från tv-rummet genom hallen där ett hinder är, jag stannar upp och tänker "- Hur kommer jag över matten, den var ganska så dyr." När jag försöker trycka mig längst väggen och det bara rinner vaknar Tobias och frågar vad som händer, då skrattar jag och säger "- Jag tror vattnet har gått, om det inte är så att jag kissat på mig."
Han sprang väl uppfrån sängen och kolla på mig med ena ögat stängt och försökte hjälpa mig att torka.
Då var klockan halv 11.
Jag ringde till förlossningen och berättade hur det låg till, vi kom dit utan att jag hade några värkar och fick gå hem igen.
När vi kom hem kom Tobias mamma hem till oss med semlor. När Camilla kom började min värkar komma. Det gjorde inget att hon var där, tvärtom det var mysigt att hon kom.
När klockan var 16.00 blev dem intensiva med 4 minuters mellanrum och nu kunde jag äntligen få gå till BB med värkar som jag hade sagt jag skulle göra under hela graviditeten, skam för den som ger sig.
När vi väl kom dit, fick jag lägga mig ner så dem mätte mina värkar och då helt plötsligt var det 6 minuters mellanrum. Va fan tänkte jag och Tobias, vi ville inte hem.
Men barnmorskan erbjöd mig att få bada, men sa även att jag inte hade så straka värkar och att vi inte skulle bli besviken om det inte blev någon bebis inatt.
Jag blev iallafall överlycklig att jag skulle få bada, jag gjorde det i lite mer än 2 timmar.
När jag kom upp, gick vi in till vårt rum igen där barnmorskan skulle göra en undersökning på mig.
När hon tog ut sina fingrar, tittade hon lite chockat på mig och sa "- Jag trodde faktiskt jag skulle få skicka hem er, men du är öppen 6cm."
Jag tittade chockat på Tobias och tänkte "- När kommer tankarna att jag vill dö." Som alla har berättat att dem vill göra.
Jag hanterade det ganska så bra, hon presenterade lustgasen för mig men jag var väl lite mesig och ville inte ha den, jag ville andas igenom allt. Jag har aldrig gått någon kurs hur man ska andas eller läste aldrig dem papper som jag vet vi fick hem om just hur man andas. Men ändå fick jag beröm att jag andades väldigt bra.
Jag provade lustgasen och tyckte det var läskigt, men det var där en som inte alls gjorde..
När jag gick in på toaletten så kände jag att en värk skulle komma, jag reser mig upp och kallar försiktigt på Tobias samtidigt som jag hör i bakgrunden inflåsningar. Jag kallar högre och går mot dörrkanten och håller mig i dörrkarmen, då Tobias kommer springades med ögon stora som piningsbollar coh ser allmänt förvirrad ut.
Jag blev ju inte förvånad när han berättade att han hade dragit på full patte på lustgasen och tagit djuda andetag minst 10ggr.
När klockan blev 22.00 kom det in en ny personal, dem undersökte mig och gav mig en pilatesboll som jag hoppade på.
Det blev mer intensiva värkar, jag tog luftgasen några gånger sen kastade jag iväg den för jag klarade inte av den, vid vissa värkar gick det hur bra som helst. Tobias tyckte jag blev läskig när jag tog den. Han sa att jag bara låg och skrattade och så läskig ut.
När klockan blev 00.15 fick jag ett dropp som skulle göra att jag fick ännu starkare värkar. När klockan var 00.20 känndes det som jag var jättebajsig, barnmorskan kom in för att öka dosen av mitt dropp då jag berättar, "-Nu måste du nog hjälpa mig, jag vill krysta och jag är jättebajsig."
Då säger hon, det är jättebra du känner dig bajsig, då är det på gång men droppet har inte börjat värka än.
Den kraften som man får när det är dags är bland det coolaste man kan få.
Barnmorskan ser jag börjar krysta och kallar på sina kolleger, dem börjar släcka ner i rummet och ska undersöka mig då den ena utbrast, "- Du kan ta på dig ett förklädde, för nu vill en bebis komma ut."
Jag säger till dem att jag har inte tid att föda nu, jag måste bajsa.
Jag ligger iallafall kvar och får min första krystvärk, då jag knappt fattar något, på andra krystvärken säger jag bara till dem, "-Neeej, nu åkte alla mina tarmar ut."
Dem försökte lugna mig och sa till mig "- Nejdå Amanda det har dem inte, du måste krysta nu."
Dum som jag är fortsätter jag med att tjata om mina jävla tarmar som jag har en bild i huvudet hur dem bara ligger där på sängen. (Dem kom aldrig ut!)
Sista kystvärken ser jag när Agnes glider ut med hela kroppen. (Jag halv låg och födde Agnes, då var klockan 00.28)
Dem tog upp henne och lade henne på mitt bröst, jag var fortfarande i chock och kunde inte förstå att det redan var över.
Hon säger inget där hon ligger, jag frågade dom i ren panik varför hon inte säger något. Dem klappade henne på ryggen och kniper henne i tårna och då, då kom det underbara skriket som man hört och sett på tv. Då vände jag mig mot Tobias som stått bredvid mig och hållt mig i handen med ena handen och den andra i min panna. Jag ser då att han bara gråter.
Jag kommer ihåg att jag glömde att titta ifall hon hade 10 tår och 10 fingrar, jag glömde tillochmed bort könet. Jag bara kollade på henne.
Efter dom lagt upp henne på mitt bröst frågade dom Tobias om han ville se vad det var för kön, dem håller upp henne och han tittar på henne och sen tittar han på mig med stora tårar rinnande längst kinderna och säger.
- Amanda, det är en flicka!
Då började jag gråta av ren lycka att jag hade dem 2 personer som jag älskar mest i hela världen bredvid mig.
Barnmorskan frågade Tobias, "-Vill pappa klippa navelstängen?"
Nej, svara Tobias och föreslår att han kan titta på, samma veva som dem klipper säger han
"- Nej, jag tror jag vänder bort huvudet."
Lika fort som moderkakan var ute var jag uppe och sprang runder, fotade lite och frågade när vi skulle få den där fina goa brickan med mat.
Jag var inte bara överlycklig att vi äntligen hade vår bebis i vår famn, att jag kunde röra mig och känna mig lätt igen, jag var även så glad att jag hade Tobias där.
Jag hade aldrig klarat detta utan Tobias, han gjorde så mycket för mig.
Det var en snabb och lätt förlossning som jag längtar efter att få uppleva igen. Jag hade turen att jag inte sprack och att Agnes kom ut frisk och att allt gick så bra. Även barnmorskan sa till mig att hon blev imponerad att jag hade krystvärkar i mindre än 5 minuter för att vara förstföderska. Jag blev jättestolt när hon sa det till mig ♥
(Inskrivna på förlossningsavd.) (Påväg att få en värk)
(Lugnet före stormen)
